Att man kan älska en individ så mycket
Det här inlägget skrev jag den 20e Maj, men det kändes inte riktigt som rätt läge att publicera då lyckan att Valle kommit hem fick komma före på den offentliga delen.
Idag är det exakt 6 månader sedan min andra halva rycktes från livet. Att jag skulle uppleva sådan smärta trodde jag aldrig, och jag önskar att ingen någonsin ska få känna så. Att ta beslutet att han inte skulle få vara på jorden länge, att ta beslutet att han skulle gå vidare, det var så fruktansvärt jobbigt.
Det beslutet var det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Men det stannade inte där. Att sedan i veckor behöva stänga stalldörren bakom mig när jag åkte hem på kvällarna blev jobbigare och jobbigare, att kolla på min mobil där glada lilla Darren var bakgrundsbild blev jobbigare, och alla frågor folk ställde blev olidliga. Vad skulle jag säga? Det finns inget att göra hur mycket jag än vill att det ska göra det, ville jag skrika, han kommer att ha det bättre någon annanstans. Men det gick inte att få fram orden. Varför kunde han inte få leva sitt fridfulla liv hos mig? Varför kunde han inte få gå på ett bete och äta gräs hela dagarna och njuta av livet? Varför skulle han inte ens få göra det resten av livet?
Men nej, det gick inte. Artrosen som växte okontrollerat åt upp mig och Darren. Inget fanns det vi kunde göra.
Och när jag inte trodde att det kunde bli värre, låta honom äta dom sista tuvorna gräs, sitta på honom sista gången, borsta honom blank och fin sista gången, ge honom ett äpple att smaska på sista gången, då skulle jag gå ut ur stallet, stänga dörren bakom mig och veta att jag aldrig mer skulle se honom. Aldrig mer skulle hans glada, gälla gnägg möta mig när jag gick in i stallet. Aldrig skulle han få racea i hagen som han tyckte var det bästa som fanns, aldrig skulle vi få visa upp oss och aldrig mer skulle någon kunna se hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig.
Och allt detta på en gång. När jag insåg hur mycket klockan var onsdag den 19e November och förstod att det var dags att ta farväl, då välde det över mig. Allt kom över mig samtidigt. Jag såg in i hans lyckligt omedvetna ögon, dem som inte hade en aning om vad som skulle hända morgonen efter, kramade om honom en sista gång och tro det eller ej, det var enda gången jag kramade om honom och han stod still. Inget släng med huvudet rakt upp i luften som att "va töntig du är, sluta håll på sådär!" Då brast det på riktigt. Förstod han? Förstod han vilket beslut jag hade tagit? Visste han vad som skulle hända? Och isåfall, var det något form av tecken att det var okej?
Efter det fruktansvärt stora momentet att stänga stalldörren och gå ut och sätta sig i bilen var jag tom. Bilen startade och radion gick igång. Sam Smith´s låt ”Stay with me” spelades, och efter det tycktes tårarna aldrig ta slut. Just den låten och några fler klarar jag inte av att höra uta att det fullkomligt brister. Men samtidigt är nog dem låtarna det som betyder mest av allt för mig, för dem påminner mig verkligen om Darren, och sista gången jag hade min kind mot hans mjuka mule. De andra låtarna är John Legend´s "All of me" och självklart, Eric Clapton´s "Tears in heaven"
Vissa dagar är verkligen jobbigare än andra. Men att se ljuset i vardagen har iallafall blivit lite lättare med Valle vid min sida. Och självklart med hjälp av alla fantastiska människor som stöttar. Tänk att 6 månader har gått, och varken saknaden eller svarta hålet inom mig har krympt. Jag älskade den här ponnyn så fruktansvärt mycket, och över hela mitt hjärta. Varenda cell i mig saknar honom.