http://seendressage.blogg.se/

Hej! 

Ja det är en bra fråga som, vi i nuläget, är ganska kluvna i. I början av året kändes det självklart att Pinky skulle säljas efter denna säsong och att vi efter försäljningen av Pinky skulle börja leta efter stor häst, eftersom vi då skulle veta hur mycket kapital det skulle finnas att köpa häst för.

Men ju mer vi har tänkt, desto mer känns det som att vi troligtvis kommer att behålla Pinky ett tag. Just för att befästa sakerna på honom och att hinna bygga upp honom. Risken med att sälja honom redan i år är att han hamnar hos någon som inte reder ut det hela, han är, som alla säger, en liten häst och därför krävs det mycket av ryttaren. Det positiva med att behålla honom är att jag, som nu känner honom rätt bra och vet hur man ska rida honom, hinner rida till honom så att han kan säljas som en klar ponny.

När vi sålde Delle var han i ett perfekt "sälje läge". Han var fräsch, han kunde allting och fullt musklad med en kondition på topp. Det är det man vill hinna avsluta på Pinky. Jag vill kunna känna att jag lämnar vidare en ponny som är så pass välriden att det bara är att hoppa upp.

Om vi nu behåller Pinksan så är det självklart så att vi inte kommer kunna ha en stor häst också. Både fr att vi kommer behöva sälja Pinky för att få pengarna för att köpa en häst, men för oss som står uppstallade och inte har en egen gård, så kostar det 6000 kr/ månad enbart för uppstallning. 12 000 i månaden är saftiga pengar och när man sedan lägger på foder, träningar, skoning, veterinärbesök m.m så är vi uppe i stora summor.

För mig så gör det inget att bli en så kallad grupp 2are. Jag sitter på en sådan otrolig ponny och jag vet att när han blir mer stadig så kommer man inte kunna sluta att le när man sitter på hans rygg och det är väldigt mycket värt för mig.

Rosetter, mästerskap och procent är inte det som är det viktigaste för mig. Jag rider ponny för att lära mig något inför framtiden. Vi har inte köpt några färdiga läromästare för flera 100 000, utan jag har fått förädla mina ponnyer själv. Visst så har det varit slitigt och hopplöst ibland men som nu, när man ser Delle och Amanda utklassa alla andra så kan man blicka tillbaka på den resan man gjort och ge sig en klapp på axeln. För det är något jag för alltid kommer att vara stolt över, att jag först red upp en ponny till toppen, men att jag sedan inte ens tvekade när det var dags att ta upp nästa ponny, det är inte så många som pallar det. När man ser de andra rida mästerskap på sina "färdiga" ponnyer så svider det, det är klart för att jag hade gärna gjort samma sak om jag hade möjligheten, men all den kunskap och rutin jag har fått av min ponnykarriär är så mycket mer värd än rosetter och landslagsmärken.