Gästbloggning Nora
Ja nu mer tvingas jag själv inse att jag är en gästbloggare här. Oftast endast en läsare. Med säkerhet den läsare som går in här och kikar mest. För det här påminner mig. Det påminner mig om mina minnen.
Att jag satt precis såhär, flera dagar i veckan, och skrev om hur fint min ponny gick på träningen, hur det gick på den där tävlingen eller bara skrev av mig när vi var inne i en svacka. Vad är svackorna i mitt "nya" liv? Det vet jag faktiskt inte än. Det är inte svart på vitt längre, dagarna ser mestadels likadana ut, men å andra sidan inte. Och det är på något sätt den variationen som får mig att orka med dagarna. Men dagarna består ju i princip av samma saker, gå upp och gå till skolan, dra till gymmet, hem och plugga, äta middag med familjen (ja ni läste rätt!!) och sedan spenderar jag resten av dagen med min pojkvän som för tillfället bor otroligt mycket hos oss, vilket ioförsig bara är mysigt! Men, all tid jag har, all tid jag varje dag försöker göra det bästa av, åka in till stan ibland, ta en fika med kompisar, gå hem med någon annat osv. osv, allt det där, extragrejerna, de skulle ha varit Darrens tid.
Och fortfarande gör det ont att skriva hans namn. Ett djupt andetag, Darren. Darren. Darren. Dariman Power. Darren. Sammanlagt fem andetag. Det krävs ett mer andetag för mig att skriva Darrens namn, än vad han har tagit de senaste 70 dygnen. 70 dygn, 1680 timmar, 100 800 minuter, 6 052 200 sekunder. Ungefär. Och de siffrorna räcker alldeles utmärkt för mig, för den enda siffran jag egentligen behöver är 1. För det både var och är vi. Nora och Darren. Vi är 1. Genom allt.
Tack för att jag fick skriva av mig lite, nu ska jag återgå till mitt "nya" liv som idag kommer innebära näsan i no-boken i så många timmar jag orkar. Och läsa det här inlägget några gånger, försöka förstå vad jag menar. När du läser det här, gör jag det säkerligen också. Allt jag skrivit om Darren läser jag hundra gånger om. Jag saknar honom så oerhört mycket.
