Drömmen om egen häst lever vidare...
Det känns så himla konstigt, men ändå bra. Lite mer än två år senare sitter jag nu med samma drömmar som då. Att ha någon som står där i regn och rusk, och väntar på mig. Någon att glädjas med som inget annat liknar. Att ha ett djur som är helt beroende av mig. Jag tror att den känslan alltid kommer finnas i mig, och att den längtar efter att få blomma upp igen.
Att spendera timme efter timme, ända in på småtimmarna med näsan i hästannonser, det är faktiskt precis det jag behöver. Att förlora sin bästa vän och andra halva innebär att nästa uppgift är att så gott som möjligt försöka provisoriskt fylla upp den halvan med något annat. Vilket låter helt sjukt, men så är det. Och nu är drömmen att fylla upp den halvan igen, på något sätt.
Bara att drömma ger en ny styrka och kraft, sådan som inte har existerat för mig på ett bra tag när det gäller vad jag älskar mest av allt, hästar och ridsporten. Åka ut till stallet mitt i snöstormen med de tjockaste kläderna man har och ändå frysa, men komma in i stallet och värma sig med hästen. Åka ut till stallet tidigt på våren för att ge allt på ett pass och att jobba mot kommande tävlingssäsongen. Åka ut till stallet en het sommar dag då alla andra ligger på stranden, och rida tills skogsvägarna tar slut och galoppera på ängarna. Att åka ut till stallet på sensommaren för att bli uppäten av myggor, och ge hästen kärlek genom en tvätt, borstning i timmar, frisering och bete i kvällssolen. Och allt däremellan. DET längtar jag efter.
Varför känns det här bra? Ska jag inte ligga och gråta mig till sängs för att vi inte bara vips åker och köper en ny häst? Nej. Absolut inte. Jag ska kämpa precis lika mycket som jag gjorde för Darren, jag ska visa att det här är vad jag vill mer än allt. Sen, sen kan vi börja dra i trådarna.
Hos familjen From gör vi inget halvhjärtat. Ska vi köpa en ny häst (efter att ha blivit ihjältjatade av Noras storslagna idéer, planer och lösningar av tillvaron…) kommer det ändå vara den rätta vi köper. Det ska kännas rätt. Och vi ska gå in för den nya familjemedlemmen, som är precis lika viktig som alla andra. Vi kommer ge vårt nya älskade tillskott all kärlek den behöver, och jag (samt min älskade mamma) kommer att lägga all vår tid på det här. Varför det känns bra är för att jag vet att genom att det fungerar så här, kommer det bli rätt i slutändan. Jag vet att det är rätt att kämpa för det man brinner för, och jag vet att det blir rätt med bra planering, motivation, inspiration och all vilja.
För mig känns det inte jobbigt, det känns inte som att jag är mindre värd än någon annan när jag vandrar in i stallet, utan att stå som ägare till en häst. Men såklart är det inget jag skulle tacka nej till… Jag skulle inte fundera en millisekund på att uppfylla min stora dröm och uppleva världens roligaste resa igen, men det måste kännas rätt.