http://seendressage.blogg.se/

Hur han har gått på tävlingar och träningar har inte med det här att göra, för nu ska jag berätta om resan vid sidan som var minst lika svår som tävlingsresan var roligt. Nu ska jag berätta om skadan som alltid har hemsökt oss.

Det hela började när vi var på väg till en tävling en solig dag i Juni 2013. Jag hade precis fått sommarlov, jag och Darren var som equipage inne i en mycket bra period, vi så att säga var fortfarande inne i vår smekmånad. Med det menar jag att allt flöt på och inga större problem uppstod.

När vi kommit halvvägs till tävlingen som låg mycket nära, stannar vi vid en relativt stor korsning med trafikljus. Som vanligt bromsar mamma in sakta mot rödljuset för att Darren ska stå så stadigt som möjligt och slappna av i transporten. Vi har god marginal för oss och mamma bromsar in lite extra mycket när det är ca 10m kvar fram till bilen framför. Sedan börjar hon sakta krypa fram emot bilen framför igen som fortfarande står still för rött ljus.

Mannen som kör bilen bakom oss, håller inte 100 % koncentration på trafiken. Han har ett bakvänt barn i framsätet bredvid honom, och när vi sakta börjar krypa framåt igen efter att mamma bromsat in, antar han att vi har fått grönt ljus och börjar därför köra på, inte såg han trafikljusen för att vår stora transport var i vägen. Så precis när vi bromsat in igen framme vid bilen som står framför oss i kön så känner vi hur hela bilen flyger framåt. Föraren bakom hade kört in i oss. I en skräckslagen panik kastar jag och mamma oss ut ur bilen och springer bak till transporten för att se hur Darren mår, jag öppnar dörren till transporten och där står det viktigaste i mitt liv. Han har fullt med hö i munnen men har slutat tugga. Han kollar på mig med en blick som inte kan ha någon annan betydelse än ”Vad hände?”. Han verkar i alla fall ha klarat sig lindrigt i smällen, det var allt som betydde någonting för mig. Skador på transporten och bilarna orsakades men det har inte med historien att göra. Alla människor och Darren var oskadda.

Väl framme på tävlingsplatsen ligger nervositeten som en tjock dimma runt oss när vi ska kolla om Darren är halt. Men, en pigg blick, öronen spetsade framåt och inte det minsta symptomet på att han var halt. Efter överläggande så bestämmer vi oss för att jag och Darren ska starta i tävlingen ändå. Det var en mycket lätt klass vi skulle vara med i, egentligen inga större ansträngningar om det nu visade sig att han inte dragit på sig en hälta. Så jag red på som vanligt på framridningen, kände på honom ordentligt i båda varven för att upptäcka eventuella låsningar. Men allt verkade vara precis som vanligt.

Jag låter honom skritta i ca 5 min i collectingring innan jag skulle in på banan, och när jag väll kommer in på banan är han ordentligt halt fram…

Endast några dagar senare kommer en gårdsveterinär till oss. Vi berättar allt om olyckan och han lyssnar intensivt och ställer frågor. Sedan tar vi ut honom på linan där han fortfarande visar tydlig hälta fram. Veterinären tar beslutet att behandla honom i ryggen. Han strategi var att Darren hade fått tryckskada i ryggen av smällen och därför visade hälta i benen.

Men vi kände oss fortfarande inte säkra… Veckorna gick. Darren verkade inte bli bättre. Vi åkte därför till en klinik. Där behandlade veterinären honom i höger kota, knä och hovled samt vänster kota. Vi fick ingen riktig förklaring på varför han behandlade som han gjorde men vi var glada för att han nu skulle bli bättre. Någon vecka senare flyttar vi upp till landet. Där visar det sig finnas en otroligt duktig equiteraput. Vi ringer till henne och får genast en tid. Väl där så kollar hon igenom hela honom och kommer fram till att han har låsningar i hela bogen samt korset som orsakats av krocken. Hon behandlar honom med en form av laser. Därefter lugnt i några veckor och följande sakta igångsättning. Alltså blev det samtidigt som igångsättningen efter veterinärbesöket. Hela sommarlovet stod han, skrittades eller promenerades.

Vi tycker att Darren verkar hålla på sensommaren och fram på hösten, men efter att vi hoppat på en ny equiteraput som fanns här uppe i Stockholm som kollade honom så bar det in till en ny veterinär. Equiteraputen såg att hälta fanns kvar och gav oss ett tips om en veterinär som skulle vara jättebra.

Nu kommer vi till veterinären som vi det senaste året har litat på helt och hållet. Hon är toppen och vet verkligen vad hon håller på med.

Första gången vi var där så såg hon såklart också hälta. Hon behandlade höger knä, hovled och kota samt vänster kota. Tre veckor med promenad 25 min/dagen väntade innan det var dags för återbesök. På återbesöket så behandlade hon samma ben igen, sedan var det på likadant sätt promenad och sen ännu ett återbesök. Men den här gången så behandlade vi endast höger kota som lite extra hjälp och säkrande inför igångsättningen som nu väntade.

Sakta men säkert så sätter jag igång honom och rider alltså mer och mer men går otroligt försiktigt fram. Darren verkar hålla, inga tecken på hälta eller svaghet. I mars 2014 kunde vi konstatera att han var helt igångsatt och nu redo för vårens tävlingssäsong. Denna tävlingssäsong var mycket framgångsrik och vi plockade hem massvis av vinster och placeringar.

Under våren var jag och Darren även iväg på egna äventyr. Jag hade prao i mars och då åkte vi ner själva till Skåne där jag jobbade på ett av Sveriges mest kände hästcentrum, Flyinge. Men när vi var nere i Skåne började jag känna att något inte riktigt stämde ordentligt. Darren var inte så pigg och alert som han hade varit. Men de duktigaste av de duktigaste inom ridsporten slängde ett öga på honom och de kunde inte konstatera att något verkade märkligt.

Och kanske var det inte förens det var dags för ett rutinbesök i mitten av hösten som Darren kände av skadan igen. För när vi var där nu i oktober stod verkligen inte allt rätt till. Han var halt och veterinären sa att det var att behandla eller ta det här vidare till nästa nivå som gällde. Det här måste vara något som har funnits i honom längre bak i tiden, det här är alltså inte en skada helt orsakad av olyckan. Mamma ville göra allt som var möjligt, men jag kände att fler behandlingar inte fanns som alternativ. Vi behövde verkligen göra något åt det här och om det hade varit inflammationer skulle det ha läkt med tanke på alla behandlingar vi gjort. Vår veterinär la in oss på spåret att döma ut honom. Hon sa att det inte var en nödvändighet så länge vi inte visste vad det var som inte stod rätt till men att han, som vi redan visste, antagligen inte skulle hålla för det jobbet som jag egentligen hade velat utföra med honom. Vi fick med oss papper om livsskador hem. Det högg till i hjärtat av att tänka på att dem låg hemma och väntade på att bli ifyllda.

Sagt och gjort, jag fyllde i dem. Jag hade egentligen ingen aning om vad dem egentligen frågade efter men jag tyckte att det var skönt sätt att få bearbeta detta. Men att förbereda sig för ett sådant här besked, det är svårt…

Självklart kunde jag inte tänka helt på andra saker, alltid fanns Darrens blick någonstans i mitt huvud som snällt undrade ”vad kommer hända med mig?”

Men torsdag den 13e November 2014. Då hände det. Det som aldrig skulle få hända. På onsdagen körde mamma ner till Skövde för att komma till en speciell veterinär. Han är expert på ultraljud och röntgen och skulle bli vår second opinion vilket kort betyder att han skulle bli avgörande för om Darren skulle bli utdömd eller inte.

Något som kändes otroligt tryggt var att Darren varit där förut med de tidigare ägarna. Veterinären hade alltså röntgat honom innan och har då kvar bilderna från förra gången som det då skulle gå att jämföra med. Om något hade blivit sämre och i så fall vad.

Mamma var stark nog att åka ner själv. Jag tror inte att jag hade klarat att göra det, eller åka ner med henne. Hela torsdagen var jag okontaktbar på något sätt. Folk pratade med mig och jag berättade men konversationerna kommer jag ändå inte ihåg. Allt gick bara in genom ena örat och ut genom andra. Det ända jag kunde tänka på, var på det finaste jag har, min högst älskade bästa vän. Men framtiden var än oklar.

Sedan kom samtalet. Mellan gympan och matten på torsdagen.  Jag ser att mamma har ringt under min lektion. Den stora klumpen i min mage omvandlas till ett svart hål. Jag håller andan och kan nästan känna hur knäna skakar när jag ska ringa upp.

Artros. Det var artros som hade förföljt oss. Samma sekund slog det mig att han inte skulle klara det här. Snart skulle det vara över.  Snart skulle det som betytt mest för mig inte finnas mer. Jag skulle inom kort aldrig få träffa honom igen. Någonsin.

Många som inte är insatta i ridning kommer att läsa detta, och det här är hur jag ser på vår resa, den är mer ”lättläst” så icke hästfolk också ska hänga med på vad som hände.