http://seendressage.blogg.se/

Sist använde jag en vit spray som i svansen och manen, den låter jag även sitta kvar. Så nu är det riktigt rent! 

Ska ner till stallet senare ikväll igen och då ska ni få några bilder på hur fin svansen blev! 

Idag har vi även skrittat ut i skogen, han är lite stressig och så just nu. Under turen så låg fokus på att ta det lungt och att han skulle kunna slappna av! 

En riktigt dålig dag idag, sådär när verkligen allt går åt helvete. Grey var riktigt jobbig idag och lyssnade inte ett dugg. Aja nya tag imorgon eller nått. 

 

Nedan är några av de tävlingar som jag planerat att vi ska till i vår. Senare i sommar får vi se vart i utbildningen han ligger, just nu är han inte redo för La. Vi måste befästa den förvända galoppen och fattningar från skritt. Så det lär bli Lc/Lb i början av året. 

 

Jag ska gå på söndag nu i helgen och se finalerna. Hoppas även kunna shoppa lite, det här har jag leta efter. 

 

Fick honom även att stegra på kommando(typ) idag!! Tjoho, sa till mamma att om det skiter sig med dressyren så kan vi allt byta till frihetsdressyr, jag och Pinky  verkar ju ha lite talang nånstans iallafall :)

Hästarna på Solna är även friska nu, så nästa vecka kan vi rida i ridhuset igen! 

Imorgon är det lite sovmorgon, äntligen! Går till 14 imorgon och sen blir det stallet, uteritt som vanligt eftersom det fortfarande är oklart om vi kan rida till Solna. 

Åh suck dessa förkylningar slutar ju aldrig att komma. De kommer ju aldrig lägligt heller!

 

Idag fick Pinky gå ett ordentligt pass med mammas vakande ögon över oss. Han kändes riktigt fin men en aning dragig i vänster, därför jobbade jag med att verkligen få jämnt påskjut och jämnt stöd i handen. Tränade sedan lite rörelser som t.ex skolor och enkla byten. Fick även till ett par riktigt bra skrittpiruetter, någon gång ska vi fasiken sätta dom också.

 

Imorgon blir det klättring i skogen och mys i stallet <3

 

Igår hade jag minst sagt en taggad grå, han var så på tårna! Jobbade på att få honom lösgjord i skritten, blev mycket bättre mot slutet. Även om han försökte smita undan flera gånger. 

Ridningen idag blir ungefär samma som igår, men med lite mera trav. Hoppas verkligen att vi kan börja rida i ridhuset igen nästa vecka. För det behövs verkligen! 

Idag är allt mitt stöd och min kärlek hos världens starkaste Nora. Att förlora någon man älskar är otroligt svårt. Nora har lagt ner otroligt mycket kärlek och omtanke på Darren, allt kring honom har varit perfekt! Det är så oerhört orättvist! Nora har gjort allt enligt handboken för att få honom frisk. Jag glömmer aldrig när hon promenerade 30 - 40 min varje dag, i alla väder!  

 

I stunder som denna får man tänka på det roliga man haft tillsammans. 

 

Vila i frid Darren! 

 

 

// Saga

Tack för att du finns, och för att du alltid kommer finnas med mig. Jag älskar dig mest av allt

Sen kväll i stallet idag. Det blir en promenad bara, så får vi rida mer ordentligt imorgon. Tänkte även försöka tvätta hans man då den inte är så fräsh efter att han haft hals täcke på sig både inne o ute. 

Har precis slutat nu och är påväg hem. Tänkte sätta mig o plugga innan jag åker till stallet! 

Idag står jogging på schemat och om banan är okej så rider jag där annars blir det ut i skogen. 

Idag tränade jag för Eva som brukar tömkörde ibland. Eva hyr in sig i "nya stallet" och därför tänkte vi testa att träna för henne. Det gick jättebra ovh dagens träning var ett bra gympass, perfekt variation från gårdagens pass. Båda är viktiga men man måste variera sig imellan dem för en jämn uppbyggnad. Det känns bra att kunna ha Eva som hemma tränare som man alltid kan prata med om det uppstår några problem!

Var som sagt i stallet tidigt imorse också, kännde mig väldigt duktig när jag klev upp ur sängen 05.30! Mockade,fyllda höpåsar och hinkar. Hade först tänkt rida men det tog sån tid innan det blev ljust, så det hann jag inte med. 

Nu ska jag plocka in Grey och spola lite ben innan han får gå inte o äta litegrann. Idag blir som alla andra dagar, skogen! Lite jogging och tempoväxlingar. 

Sitter på bussen just nu. Fäller några tårar efter att ha läst igenom Noras inlägg. Att bara föreställa sig den situationen att förlora någon man älskar så mycket finns inga ord för att beskriva <3

Pinky ska idag ridas igenom, vi var på utflykt i skogen igår med mamma. Vi hittade trots att det blev en liten omväg i början. Mamma fick även släpa med en pinne som vi hitta i skogen. Pinky älskar att leka runt sina pinnar i hagen haha, riktigt vildhäst är han.

Imorgon är jag i stallet tidigt på morgonen och fixar iordning allt. Skönt med en ledig eftermiddag, att göra annat på en att vara i stallet.  

Att aldrig mer få uppleva den här känslan, det går inte att föreställa sig. 

Hur han har gått på tävlingar och träningar har inte med det här att göra, för nu ska jag berätta om resan vid sidan som var minst lika svår som tävlingsresan var roligt. Nu ska jag berätta om skadan som alltid har hemsökt oss.

 

Det hela började när vi var på väg till en tävling en solig dag i Juni 2013. Jag hade precis fått sommarlov, jag och Darren var som equipage inne i en mycket bra period, vi så att säga var fortfarande inne i vår smekmånad. Med det menar jag att allt flöt på och inga större problem uppstod.

När vi kommit halvvägs till tävlingen som låg mycket nära, stannar vi vid en relativt stor korsning med trafikljus. Som vanligt bromsar mamma in sakta mot rödljuset för att Darren ska stå så stadigt som möjligt och slappna av i transporten. Vi har god marginal för oss och mamma bromsar in lite extra mycket när det är ca 10m kvar fram till bilen framför. Sedan börjar hon sakta krypa fram emot bilen framför igen som fortfarande står still för rött ljus.

Mannen som kör bilen bakom oss, håller inte 100 % koncentration på trafiken. Han har ett bakvänt barn i framsätet bredvid honom, och när vi sakta börjar krypa framåt igen efter att mamma bromsat in, antar han att vi har fått grönt ljus och börjar därför köra på, inte såg han trafikljusen för att vår stora transport var i vägen. Så precis när vi bromsat in igen framme vid bilen som står framför oss i kön så känner vi hur hela bilen flyger framåt. Föraren bakom hade kört in i oss. I en skräckslagen panik kastar jag och mamma oss ut ur bilen och springer bak till transporten för att se hur Darren mår, jag öppnar dörren till transporten och där står det viktigaste i mitt liv. Han har fullt med hö i munnen men har slutat tugga. Han kollar på mig med en blick som inte kan ha någon annan betydelse än ”Vad hände?”. Han verkar i alla fall ha klarat sig lindrigt i smällen, det var allt som betydde någonting för mig. Skador på transporten och bilarna orsakades men det har inte med historien att göra. Alla människor och Darren var oskadda.

 

Väl framme på tävlingsplatsen ligger nervositeten som en tjock dimma runt oss när vi ska kolla om Darren är halt. Men, en pigg blick, öronen spetsade framåt och inte det minsta symptomet på att han var halt. Efter överläggande så bestämmer vi oss för att jag och Darren ska starta i tävlingen ändå. Det var en mycket lätt klass vi skulle vara med i, egentligen inga större ansträngningar om det nu visade sig att han inte dragit på sig en hälta. Så jag red på som vanligt på framridningen, kände på honom ordentligt i båda varven för att upptäcka eventuella låsningar. Men allt verkade vara precis som vanligt.

Jag låter honom skritta i ca 5 min i collectingring innan jag skulle in på banan, och när jag väll kommer in på banan är han ordentligt halt fram…

Endast några dagar senare kommer en gårdsveterinär till oss. Vi berättar allt om olyckan och han lyssnar intensivt och ställer frågor. Sedan tar vi ut honom på linan där han fortfarande visar tydlig hälta fram. Veterinären tar beslutet att behandla honom i ryggen. Han strategi var att Darren hade fått tryckskada i ryggen av smällen och därför visade hälta i benen.

 

Men vi kände oss fortfarande inte säkra… Veckorna gick. Darren verkade inte bli bättre. Vi åkte därför till en klinik. Där behandlade veterinären honom i höger kota, knä och hovled samt vänster kota. Vi fick ingen riktig förklaring på varför han behandlade som han gjorde men vi var glada för att han nu skulle bli bättre. Någon vecka senare flyttar vi upp till landet. Där visar det sig finnas en otroligt duktig equiteraput. Vi ringer till henne och får genast en tid. Väl där så kollar hon igenom hela honom och kommer fram till att han har låsningar i hela bogen samt korset som orsakats av krocken. Hon behandlar honom med en form av laser. Därefter lugnt i några veckor och följande sakta igångsättning. Alltså blev det samtidigt som igångsättningen efter veterinärbesöket. Hela sommarlovet stod han, skrittades eller promenerades.

Vi tycker att Darren verkar hålla på sensommaren och fram på hösten, men efter att vi hoppat på en ny equiteraput som fanns här uppe i Stockholm som kollade honom så bar det in till en ny veterinär. Equiteraputen såg att hälta fanns kvar och gav oss ett tips om en veterinär som skulle vara jättebra.

 

Nu kommer vi till veterinären som vi det senaste året har litat på helt och hållet. Hon är toppen och vet verkligen vad hon håller på med.

Första gången vi var där så såg hon såklart också hälta. Hon behandlade höger knä, hovled och kota samt vänster kota. Tre veckor med promenad 25 min/dagen väntade innan det var dags för återbesök. På återbesöket så behandlade hon samma ben igen, sedan var det på likadant sätt promenad och sen ännu ett återbesök. Men den här gången så behandlade vi endast höger kota som lite extra hjälp och säkrande inför igångsättningen som nu väntade.

Sakta men säkert så sätter jag igång honom och rider alltså mer och mer men går otroligt försiktigt fram. Darren verkar hålla, inga tecken på hälta eller svaghet. I mars 2014 kunde vi konstatera att han var helt igångsatt och nu redo för vårens tävlingssäsong. Denna tävlingssäsong var mycket framgångsrik och vi plockade hem massvis av vinster och placeringar.

 

Under våren var jag och Darren även iväg på egna äventyr. Jag hade prao i mars och då åkte vi ner själva till Skåne där jag jobbade på ett av Sveriges mest kände hästcentrum, Flyinge. Men när vi var nere i Skåne började jag känna att något inte riktigt stämde ordentligt. Darren var inte så pigg och alert som han hade varit. Men de duktigaste av de duktigaste inom ridsporten slängde ett öga på honom och de kunde inte konstatera att något verkade märkligt.

Och kanske var det inte förens det var dags för ett rutinbesök i mitten av hösten som Darren kände av skadan igen. För när vi var där nu i oktober stod verkligen inte allt rätt till. Han var halt och veterinären sa att det var att behandla eller ta det här vidare till nästa nivå som gällde. Det här måste vara något som har funnits i honom längre bak i tiden, det här är alltså inte en skada helt orsakad av olyckan. Mamma ville göra allt som var möjligt, men jag kände att fler behandlingar inte fanns som alternativ. Vi behövde verkligen göra något åt det här och om det hade varit inflammationer skulle det ha läkt med tanke på alla behandlingar vi gjort. Vår veterinär la in oss på spåret att döma ut honom. Hon sa att det inte var en nödvändighet så länge vi inte visste vad det var som inte stod rätt till men att han, som vi redan visste, antagligen inte skulle hålla för det jobbet som jag egentligen hade velat utföra med honom. Vi fick med oss papper om livsskador hem. Det högg till i hjärtat av att tänka på att dem låg hemma och väntade på att bli ifyllda.

 

Sagt och gjort, jag fyllde i dem. Jag hade egentligen ingen aning om vad dem egentligen frågade efter men jag tyckte att det var skönt sätt att få bearbeta detta. Men att förbereda sig för ett sådant här besked, det är svårt…

Självklart kunde jag inte tänka helt på andra saker, alltid fanns Darrens blick någonstans i mitt huvud som snällt undrade ”vad kommer hända med mig?”

 

Men torsdag den 13e November 2014. Då hände det. Det som aldrig skulle få hända. På onsdagen körde mamma ner till Skövde för att komma till en speciell veterinär. Han är expert på ultraljud och röntgen och skulle bli vår second opinion vilket kort betyder att han skulle bli avgörande för om Darren skulle bli utdömd eller inte.

Något som kändes otroligt tryggt var att Darren varit där förut med de tidigare ägarna. Veterinären hade alltså röntgat honom innan och har då kvar bilderna från förra gången som det då skulle gå att jämföra med. Om något hade blivit sämre och i så fall vad.

Mamma var stark nog att åka ner själv. Jag tror inte att jag hade klarat att göra det, eller åka ner med henne. Hela torsdagen var jag okontaktbar på något sätt. Folk pratade med mig och jag berättade men konversationerna kommer jag ändå inte ihåg. Allt gick bara in genom ena örat och ut genom andra. Det ända jag kunde tänka på, var på det finaste jag har, min högst älskade bästa vän. Men framtiden var än oklar.

Sedan kom samtalet. Mellan gympan och matten på torsdagen.  Jag ser att mamma har ringt under min lektion. Den stora klumpen i min mage omvandlas till ett svart hål. Jag håller andan och kan nästan känna hur knäna skakar när jag ska ringa upp.

Artros. Det var artros som hade förföljt oss. Samma sekund slog det mig att han inte skulle klara det här. Snart skulle det vara över.  Snart skulle det som betytt mest för mig inte finnas mer. Jag skulle inom kort aldrig få träffa honom igen. Någonsin.

 

Många som inte är insatta i ridning kommer att läsa detta, och det här är hur jag ser på vår resa, den är mer ”lättläst” så icke hästfolk också ska hänga med på vad som hände.

 

Under invigningen var det tävling med lite mixade lag. Här letar vi träns delar i en skottkärra full med spån;)

Igår stretchades Grey och fick massage, även en välbehövlig promenad! Idag stod dock jogging på schemat. Tyvärr han det bli mörkt ute, men det är väl sådant som man får börja vänja sig vid nu. I alla fall så var han väldigt framåt men lydig, travade och galopperade. 

Nu ikväll har jag varit hemma hos Linnea och Jocke med Thea, vi har haft pluggkväll! Mycket duktiga har vi varit! Imorgon är det prov i psykologi och jag känner mig faktiskt ganska väl förberedd. 

Nu dagen efter så har man börjat inse hur duktig Pinky har varit i helgen. Han är 6 år och kan ligga i topp bland Sveriges elit! Bara att han är så lätt att ha med sig på tävling, han äter bra och dricker, han lägger sig även ner och vilar mitt på dagen som så behövs och stressar inte upp sig i onödan. Det är nästan så att man glömmer bort att han är så ung, på både gott och ont. Man kan ju inte stressa på för mycket utan det är viktigt att komma ihåg att många av de andra ponnyerna är dubbelt så gamla och erfarna;) Men nu har vi en hel vinter att träna!

Helt klart mitt nästa inköp!

 

Tänkte berätta mer om träningen igår. Jag fick börja med att berätta om mig och Grey, och de problemen som jag upplever även vilken gångart som jag anser är hans bästa. Vi jobbade mycket med lydnaden och att han måste vänta på mig, han får absolut inte dra iväg mig och om han gör det måste jag konsekvent ta tillbaka honom. I det stora hela var de det mesta som vi jobbade på. Även små detaljer i min ridning, som att jag måste ta förhållningarna med båda händerna, inte bara med ytter. I galoppen övade vi övergångar, trav till galopp och galopp till trav. Här fick jag massa tips! I galoppen sitter jag på det innre sittbenet och har vänster handen ''öppen'', när jag vill gå ner till trav så sätter jag mig mer på det yttresittbenet, fortfarande med vänster handen ''öppen'' men jag tar förhållningarna på ytter hela tiden och lyssnar han inte då så ska jag ställa honom lite utåt.

 

I traven var det mycket tempo växlingar, samt hitta den traven som man vill ha i Lb programmen. Vi gjorde tio små små steg och sedan tio normala. Som sagt mycket detaljer, vilket var super för det gjorde verkligen skillnad!

 

Marc tyckte Grey var en jätte fin ponny, rätt byggd för det arbetet han ska utföra, fina gångarter och en ''drive'' som han sa. Han sa även att Grey lätt skulle kunna göra det mer avancerade rörelserna så som passage och piaff :D 

 

Sammanfattningsvis är det mycket viktigt att jag är konsekvent med Grey och inte en ända gång låter honom dra iväg med mig, jag bestämmer tempot. För att komma dit ska vi göra de övningar vi nu gjorde på träningen. I slutet sa han även att jag och Grey var en perfect match, och gav mig en highfive! Riktigt roligt att få höra.

 

Nästa gång Marc kommer är i december. Då kommer vi förmodligen rida två dagar, längtar redan!

 

Årsta tog brons och Pinky har gått super, med tanke på hur han har kännts och sett ut de senaste tävlingarna... Idag blev vi inviduelt 3a och igår precis första utanför placering, tror att det var 8a. Mer om tävlingen och ritterna ska jag skriva i ett inlägg men ska försöka hitta bilder också, har inga bra just nu;)

Dagens träning var klockren! Fick massa bra tips och råd för hur vi ska komma vidare. Idag kollade vi av både mig och Grey, och började ''finlira'' på detaljer i min ridningen. Mycket med att Grey måste lyssna och absolut inte får springa iväg, och där måste jag bli mer konsekvent. Imorgon har vi utsläppet så nu ska jag gå och sova.

 

 

Är riktigt taggad inför träningen men samtidigt lite nervös eftersom han bara pratar engelska. 

Jag rider 17 och vi kommer åka från stallet 15.15 typ. Det tar ju en stund att åka, plus att jag måste sadla och rida fram.