http://seendressage.blogg.se/

Vi alla har förlorat någon vi älskar eller älskade. En släkting, husdjur, bästa vän eller liknande. De man älskar vet man alltid finns där, oftast träffas man regelbundet men om du älskar personen spelar det ingen roll egentligen hur ofta ni träffas för den finns alltid där ändå. Det spelar ingen roll ifall det är ens kompis som har flyttat till andra sidan jorden och kommer hem två gånger om året eller bästa kompisen som man går i samma klass som och träffar varje dag.

Darren träffade jag varje dag. Han var inte bara den största delen utav mitt liv utan även den viktigaste. Det spelade ingen roll vad som hade hänt, det var hos honom jag kunde rensa mina tankar och sedan lämna stallet med ett leende på läpparna. Även den sista tiden.

Att han var lycklig, det gjorde mig lycklig. Mer än något annat.

Och lycklig var han ju in i det sista. Omedvetande om vad han hade framför sig. För honom var det precis som vanligt bara att han tröstade mig mer än han brukade. Och det var det som gjorde att jag orkade åka till stallet trotts det vi hade framför oss, för det vill jag bara säga, det var allt annat än lätt att åka ut till stallet och möta hans blick och veta vad som skulle komma. För när jag väl kom dit så spelade det ingen roll hur ledsen jag var, han tröstade mig med sitt lugn och sitt psyke.

Ni hästmänniskor förstår nog hur jag menar, men även andra kan dra parallellen till någon. Vi alla har ju till exempel haft en kompis som vi på ett eller annat sätt har förlorat. Och det svider också, bara att tänka på allt roligt man har haft tillsammans och hur mycket man delade med den här kompisen kan också göra ont. Men vi alla vet också att smärta gör ont och sen hamnar det i skuggan mer och mer när man hittar andra saker att fylla ut livet med.

Det jag menar är att hur fruktansvärt svårt jag än har haft det den här senaste månaden så har jag lärt mig att av bearbetning går allt lättare att leva med. Mitt sätt är att skriva till Darren. Nästan varje morgon och kväll skriver jag till honom i en bok där jag förklarar för honom hur mycket jag saknar honom och all den tiden vi hade tillsammans. Och hur mycket jag älskade, älskar och alltid kommer att älska honom.

Han var verkligen min ögonsten. Jag har aldrig skämts över Darren. Jag älskade honom för mycket för att försöka se honom som något som han inte var. Han var ingen megafin ponny med fantastiska gångarter och kapacitet för EM etc. Men han var på samma gång ingen mulleponny som man endast lekte och hade mysigt med. Han gillade att visa upp sig och han gjorde alltid sitt bästa.

”Nej tävlingen gick inte så bra för att Darren inte hade någon bra dag...” Nej. Darren är som han är, det jag som ska göra det bästa av dagen oavsett. Det är alltid upp till mig. Och när jag läser på olika bloggar om tjejer som skriver att dem inte orkar tävla längre för att det inte är kul när ponnyn inte får några höga poäng, gör det verkligen ont i hela mig. Jag tänker på tjejen, hon har en ponny att dela allt med, motgångar och framgångar. Ska hon slänga det i soporna för att hon inte tycker att det är värt o kämpa?

Snälla ni som läser detta, ni har fortfarande ponnyer eller hästar som ni älskar och som älskar er. Se inte ner på dem för att gångarterna inte är tillräckligt lika Totilas eller Valegros. Eller att deras psyke inte är starkt som en pilots. De gör allt vad de kan, och bara det är värt att värdera mer än något annat. Jag skulle göra vad som helst för att ens få träffa min ponny igen.

Att förlora någon gör ont, att förlora den man älskar mest tror man inte ens finns på världskartan. Men ibland händer det, och nu hände det mig. Livet är verkligen inte rättvist alls, Darren hade inte gjort någonting för att förtjäna det som hände med honom. Men det hände, och då måste man hitta ett sätt att leva med det. Ta vara på det ni har med dem ni älskar. När farvälet kommer vet man aldrig. Varje dag är viktig och värd att leva med personer man älskar runt sig. Allt från hamstrar till hästar. Avlägsna släktingar till föräldrar. Visa kärlek och ditt stöd, för det är när du som mår dåligt om du har förlorat någon du älskar, det visas vilka som älskar dig och ställer upp när det väl händer någonting.

Ni som har funnits där för mig, Ella, Ebba, Fredrik, Saga med flera. Och framförallt Daniel och mamma. Jag älskar er och att ni har visat att ni bryr er om mig betyder så mycket för mig. Och Darren, jag har inte så mycket att skriva till dig just här men som du vet,